I Sverige är nästan alla på det klara med att alkoholen spelar en mycket viktig - kanske avgörande - roll för trafikOsäkerheten. Men hur mycket vet vi egentligen om alkoholens roll? Vi tror väl att vi i Sverige tillhör eliten på området. Inte anade du att Italien är europabäst. I en rapport om alkohol, droger och trafik från EU-kommissionen framgår det dock att endast 1 % av de italienska dödsolyckorna i trafiken är alkoholrelaterade. En enda ynka procent!! Imponerande, särskilt som Frankrike redovisar 40 %. Sverige kommer på en någorlunda hedrande femteplats med 9 % bakom länder som Belgien, Luxemburg och Holland.
Kan vi då tro på att Italien verkligen är så bra? Knappast, och tvivlet är naturligtvis berättigat. Vi kan t ex ta Tysklands siffra som är 20 %. Bakom denna siffra döljer sig en verklighet som är betydligt allvarligare eftersom man aldrig kontrollerar de förare som dött i singelolyckor. Denna olyckstyp har alltid den största andelen alkoholrelaterade dödsfall, varför Tysklands siffra antagligen i verkligheten torde vara ca 40%.
Nå, hur är det då med Sveriges 9 %- den siffra som länge gällde som den officiella. Vi har ju så förträfflig statistik på allting. Dessvärre måste vi konstatera att de officiella siffrorna i den svenska statistiken inte heller speglar verkligheten särskilt väl. Hur vet vi då detta? Jo, närmare 90 % av alla fordonsförare som dör i trafikolyckor obduceras och i samband med obduktionen tas prover på kroppsvätskor, som skickas för analys hos Rättsmedicinalverket. När man kopplar uppgifterna om dödsolyckorna med analysresultaten finner man att den svenska andelen förare med alkohol i kroppen i dödsolyckor år 2001 är 24 %. Den officiella statistiken anger mycket lägre siffror. Det brukar röra sig om mellan 5 och 10 %. Nu måste vi också inse att inte ens dessa 24 procent ger en rättvisande bild av verkligheten eftersom några av dessa dödsoffer överlevde någon tid efter olyckan och under denna tid kan eventuell alkohol ha förbränts.. Vidare har ett antal överlevande fått blodtransfusioner innan de slutligen avlidit. Blodtransfusionerna kan ju ha spätt ut eventuellt alkoholbemängt blod. Vid obduktionen finner man sedan ingen eller låga halter av alkohol trots att den kan ha funnits i blodet vid tiden för olyckan. I singeldödsolyckor är andelen förare med alkohol så hög som 38 %.
Hur kan det då komma sig att den officiella statistiken skiljer sig så markant från "verkligheten"? De officiella olyckssiffrorna baseras på polisens olycksrapporter. När det gäller eventuell alkoholpåverkan baseras detta på polisens misstanke om alkoholpåverkan. Men vilka möjligheter har polisen att komma fram till denna misstanke? I samband med svåra personskadeolyckor kallas både polis och ambulans till olycksplatsen. Polisens huvuduppgift är att se till att inte fler kommer till skada och man har därför att prioritera den övriga trafiken. Under tiden tar ambulanspersonalen hand om de skadade och transporterar dem till sjukhus. Det är inte heller ovanligt att ambulanspersonal hunnit transportera iväg en skadad förare innan polisen kommer till olycksplatsen. Hur bildar sig då polismannen en uppfattning om misstanke om alkoholpåverkan? Den engagerade och noggranne polismannen åker, om han har tid, till sjukhuset och försöker få ett utandningsprov på plats. I flertalet fall är detta dock ej möjligt av olika skäl. Om skälig misstanke inte föreligger får polisen inte begära ett blodprov eftersom detta utgör kroppsbesiktning och bevisprov.
Allt detta gör att polisen missar mer än hälften av alla dem som faktiskt var påverkade i samband med olyckan. Under 1999 så hade polisen misstanke om alkoholpåverkan i endast 20 % av de faktiska fallen. Varför är det då så viktigt att vi får riktiga siffror? Jo, eftersom det ligger en potentiell fara i att redovisa grovt felaktiga uppgifter. Det är ju lätt att föreställa sig vad de italienska politikerna kommer att svara när trafiksäkerhetsfolket i Italien vill ha resurser för att bekämpa rattfylleriet i den italienska trafiken. Vadå? Vi har inget problem med alkohol i trafiken! Vi är ju bäst i världen. På samma sätt invaggar vi svenska beslutsfattare i en falsk tro att situationen är bättre än vad den faktiskt är. Detta kan leda till att det görs prioriteringar som innebär att man berövas möjligheterna att bekämpa rattfylleriet.
Vad kan man då göra åt problemet med den bristfälliga statistiken? Den enklaste åtgärden är förmodligen att antingen betrakta det faktum att en olycka inträffat som tillräckligt för att motivera skälig misstanke eller att helt enkelt säga att i samband med olycka bör de inblandade konntrolleras och om det inte går att genomföra sållningsprov, får man gå direkt på bevisprov i form av blodprov.
Mot bakgrund av den fördömande attityd som en klar majoritet av svenska folket har till rattfylleri borde det inte vara omöjligt att genomföra en sådan liten förändring. Kostnaderna för förändringen utgörs av något tusental blodprover. Det borde vi ha råd med för att få en statistik som kan utgöra underlag för beslut om resurser och som kan möjliggöra olika slag av jämförelser.
Vi får heller inte förledas att tro att alkohol inte längre utgör ett problem i den svenska trafiken eftersom polisen kan redovisa så gynnsamma siffror. Från att ha hittat närmare 25000 misstänkta fall av rattfylleri för tio år sedan, är man nu nere i ungefär hälften. Betyder detta att problemet har halverats under denna tid? Det är mycket svårt att avgöra eftersom dessa siffror är helt avhängiga polisens egna aktiviteter, resurser, taktik osv. Det är ju ganska självklart att om polisen inte kontrollerar kommer man heller inte att hitta några rattfyllerister. Alla dessa faktorer har varierat kraftigt under perioden. Den andel av rattfylleriet som polisen faktiskt hittar är mycket liten. Det går att beräkna detta.
Vi vet att Sverige har en mycket låg förekomst av alkohol ute i trafikflödet - 0.2 % av förarna räknat över alla platser och tider, åker omkring alkoholpåverkade. I en internationell jämförelse är det en mycket låg siffra, MEN den representerar ändå mycket stora totala tal. Vi vet att det görs cirka 2.6 miljarder resor med bil per år. Om vi tar 0.2 % av detta är det 5 260 000 resor som är alkoholpåverkade!!!!!!!!! Om vi dividerar med 365 får vi fram att det varje dag görs 14 410 alkoholpåverkade bilresor i Sverige. Under hela 2001 hittade polisen drygt 13 000 eller mindre än en dags produktion av rattfylleri. Detta bör ställas i relation till att polisen faktiskt inte utför mer än ca 1 100 000 alkoholutandningsprover per år.
Skall vi i någon mån kunna leva upp till de trafiksäkerhetsmål som Riksdagen antagit, den s k Nollvisionen, måste polisens övervakning av trafiknykterheten öka kraftigt. Vad vi inte vet är hur många som dödats och skadats av en alkoholpåverkad förare.
Vi känner heller inte till hur många som skadas alkoholpåverkade eftersom en mycket liten andel blir kontrollerade.
Som du ser av ovanstående så har vi inte kunskap om annat än de förare som själva dött och som varit alkoholpåverkade - det kan alltså hända att en massa ungdomar skadats eller dödats av en full förare. I en stor norsk studie från mitten av 90-talet kom man fram till att risken att dödas ökar 13 gånger om man kör med 0.5 - 1.0 promille och 100 gånger om man har 1.0 - 1.5 promille och hela 550 ggr med mer än 1.5 promille. För förare som är 18 - 24 år ökar risken att dödas i trafiken 900 gånger om dom har mer än 0.5 promille. Detta är naturligtvis viktigt att dom inser, som i dessa år anser sig vara både osårbara och odödliga. Det gäller också att få dom att inse att dom utsätter sig för den risken om dom åker som passagerare med en påverkad förare.
Under 1999 dog 30 motorfordonsförare i åldrarna 15 - 24 år. 12 av dessa eller 40 % hade alkohol i kroppen! Dessutom hade 3 andra droger - alltså 15 av 30 = 50 %!!!!
Hans Laurell
Vägverkets expert, alkohol, droger och trafik
